Honestly I'm screwed if you don't call me.
Förra året valde jag att inte beställa hem skolfotot på mig själv eftersom jag var fruktansvärt missnöjd med både den dryga och otrevliga fotografen och även bilden i sig. Men förr eller senare måste bilden på farmors vägg och i mammas plånbok bytas ut. Så idag tog jag och Emilia saken i egna händer. När vi ändå hade tillgång till en fotostudio passade vi på att fota ordentliga porträtt som släktingar kan få rama in bäst de vill.
Bra bilder togs (de bilderna får visas i något annat inlägg) och emellanåt spårade vi ur något samtidigt som vi dansade till musik och drack hallonte. Men det är ju ändå de halvfula bilderna som känns mest äkta i slutändan.
(lägg förresten märke till den asgrymma dödskallemuggen jag snodde till mig)
